eriikasvensson

Hej igen och för sista gången idag.
Har precis kommit upp ifrån teverummet där jag kollade på Bonde söker fru, med övriga i familjen Svensson.
Rätt trevligt faktiskt, för det händer nästan aldrig att vi sitter där hela familjen och ser på teve tillsammas. Om helgerna äter vi knappt alla 4 längre heller. Antingen är det jag som är borta och de 3 äter tillsammans, eller så är syster borta och jag äter med mamma och pappa. Saknar den gamla tiden faktiskt. Väldigt mycket. Då man inte hade någon press på sig. Då man inte behövde göra ngt för att folk ska tycka om en, utan man hade en sorts dragningskraft till de människorna som var väldigt lika en själv. Det var precis som man kunde röntga sig in i den andra personens hjärna och veta, "Aha, hon eller han är si eller så". Man visste direkt att denna personen är min kompis. Typ, men så är det inte längre. Nu när man är äldre så blir man inte kompis med ngn för den är nästan identisk med en själv, utan det är för. Är hon en rolig prick? Ja, då är jag med henne. Eller, kan man prata med henne? Gött, då hänger jag väl med henne och har hon ngn kompis så är det ju bara en bonus. För mig känns det som folk i nuläget faktiskt gör så. Och man blir inte riktigt accepterad för den man är, utan man måste nästan spela en sorts roll i ngt spel du egentligen inte vet reglerna till, utan du försöker så gott det går, och hoppas på att du inte klantar dig. Hur blev det så egentligen? Var det ngn som kom på att när man är 15/16 år gammal, då ska man inte gå efter hur en person är längre utan vad de gör och hur de uppför sig. Ju mer högljud hon/han är desto bättre. Då är det en cool typ, och jag blir inte klassad som en tönt.

  Allvarligt talat så undrar jag faktiskt lite om detta inte är sant. Det kanske inte är så för just mig eller dig. Men det finns nog iaf en stackare där ute som känner sig så. Som tycker att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet, bara för han inte är den där störiga killen som är tvungen att skrika rakt ut bara för att göra ngn annan irriterad. För att få de där snygga och populära tjejerna att skratta. Och vem var det egentligen som bestämde att de som hörs mest inne i klassrummet, de som skrattar, de som skriker, de som inte förstår att de andra 15 i klassen faktiskt vill jobba utan att få ont i huvudet av att de i bakgrunden inte kan vara tysta. Vem var det egentligen som bestämde att det var just dem som skulle vara de som var populära? Var det för att de vågade säga ifrån? För det faktiskt vågar skita i att ander tycker att de är jobbiga och faktiskt borde hålla käften för en gångs skull? För att det inte bryr sig om att deras tasktiga kommentarer faktiskt sätter sig i huvudet på den som de säger det till och att han eller hon faktiskt tar illa vid sig? För att de snälla inte vågar sätta sig upp till mot dem och göra motståd? För då är man ju en tönt, en tråkmåns, ngn som inte förstår att de skojar. Att de inte menade att störa, fast de egentligen inte bryr sig ett dugg om ngn annan i klassen får jobbat eller inte. För att de förstör för alla andra och inte bara sig själva. Om det är vad att vara populär handlar om, varför skulle någon vilja vara det då? För egentligen, borde inte de personerna klassas som jobbiga och tröga idioter, istället för de som sitter tyst och stilla och försöker lösa det där svårat matte talet i boken, men kan inte förstå för att de andra väsnas för mycket. Och säger man då ifrån, så får man spydiga kommentarer, och man är helt plötsligt en pluggis nu också. Men egentligen vill man bara försöka lösa ett endaste tal som faktiskt är skit svårt. Men man vågar nu inte fråga läraren för då kanske man blir en trög pluggis, och det är ju ändå värre än att vara en helt vanlig pluggis.

Vissa vågar helt enkelt inte visa sitt rätta jag, vågar nästan inte passa in. Hur har det bara blivit så?
Menmen, jag med mina konstiga funderingar.. Hur det kan driva så långt iväg, det vet jag faktiskt inte. För det som jag tänkte från början var bara;

- Varför är det inte som det var när jag var liten. Att min morbror kom till oss på lillejulafton och hjälpte oss lite med att pynta granen och lite annat smått och gott.
På julafton var vi alltid hemma hos mormor och morfar för att kolla på Kalle Anka. Då satt jag alltid i min morbrors knä, använde honom som kudde när vi satt där i vardagsrummet och väntade på att vi skulle få öppna paketen. Ibland somnade jag till och med. Pappa och min andra morbror som går in på varsitt rum när Kalle Anka börjar och sover i en timme. (vilket de oftast gör fortfarande). Man hade så härligt tillsammans inom släkten och man gjorde saker tillsammans. Nu vill man mest få det överstökat och bara öppna paketen.
Fast för mig har julen inte varit densamma sedan farmor dog. Kommer väl inte blir det heller.
Förr längtade jag alltid efter julen, när den började närma sig. Nu, vill jag knappt fira det längre. Det har ingen mening för mig längre. För den personen som jag älskade och älskar så mycket inte finns och kan fira det med mig längre.. Att inte kunna få krama sin aldra bästa vän, måste jag berätta hur jobbigt det är?

Så har jag det... Därför som jag hatar julen.... Den blir aldrig densamma igen! För formor finns inte längre </333
Fast jag älskar henne lika mycker och mer därtill nu. Tack till dig som alltid fanns där. ALLTID!! Vad det än var. Hon är min förebild. För så som hon var för mig, vill jag vara för mina barn och barnbarn! Kunna ha sån kontakt, det är värt mer för mig än ngt annat i världen.
Men kanske ska sluta skriva nu. Ser knappt ngt för alla tårar.

Tack farmor för du gjorde mina första 11 år till de bästa åren i mitt liv! Fast än det är 5 år sedan du försvann minns jag dej som om det vore igår. Minns att jag kunde säga allt till dej, du sa allt till mig, du hjälpte mig och jag hade det svårt och jag hjälpte dig med det du ville ha hjälp med. Minns att du alltid retade mig för att jag var så bra kompis med en kille och du sa att vi skulle bli tillsammans när vi blev äldre, gifta oss och allt sånt. Jag minns att du gjorde den bästa maten i hela världen. Du brydde dig och tyckte att vad jag än gjorde så var det rätt. Du fanns där för mig i vått och torrt. Men det är två saker som jag minns mycket tydligare än det andra.
Det är;
- Jag mamma och johanna hade varit i hyllinge och handlat. Jag hade fått en som tamagutschi. Och jag var så ivrig att få öppna den så vi körde in till farmor för att jag skulle få det. Det dröjde inte länge för än mamma och farmor började prata om ngn operation, eftersom jag inte förstod vad det var så brydde jag mig inte så mycket heller. Men tillsist hörde jag farmor säga, "Johanna & Erika, Jag vill att ni ska veta att det kommer gå bra och att när jag kommer tillbaka kommer jag behöva mycket av er hjälp. Men det vet jag att ni ställer upp på" Då förstod jag att det var farmor de pratae om, att det var farmor som skulle opereras. Men jag fattade ju inte varför, jag var ju bara 11 år gammal. Men, man såg ändå på henne att hon hade ont.
Det andra är;
- När jag pappa och Johanna var på sjukhuset och hälsade på farmor efter operationen. Johanna ville knappt gå in för att hon hatade sjukhus. Men det kan ju ha varit lite med att farmor låg där inne, och vi visste inte hur det var med henne. Men vi kom in till henne och allt verkade vara bra. Pratade ett tag och så. Det sista vi gjorde var att kramades, och farmor sa "Erika, vad som än händer ska du veta att jag älskar dej". Natten efter vi varit där ringer de från sjukhuset och pappa och hans syster åker in där. Det visar sig att där de sytt efter operationen har gått upp och blodet har åkt ut i kroppen, och gjort att hon hade blodförgiftning. De försökte väcka henne med resperatorn, men misslyckades. Så pappa och hans syster beslutade för att stänga av maskinen. Så om hon hade vaknat hade hon inte haft ngt bra liv efter det. Och De ville inte se henne plågas. Det hade inte jag heller vellat. Men att få ha dej kvar, hade betytt allt för mig. 
 
Nu har jag väl fått ur mig allt.
Ciao
/ E <3